Tina Bakken Edbäck

 

Dagens långpromenad hade jag planerat till Ica Maxi och tillbaka, en lagom vända på 10 km. En bra idé ansåg jag då jag trodde att tösen skulle sova länge med tanke på den tidiga uppstigningen men icke. Strax innan framkomst till Ica vaknade hon och sparkade frebilt i vagnen och ville inte somna om. Jag satte henne upp och hon blev nöjd att sitta och kika sig omkring. Handlade lite snabt och sedan bar det iväg hem med en vaken dotter som började se uttråkat ut i vagnen. Efter ett tag försökte jag med lite mellis i vagnen, det blev fruktpuré lite överallt och hon började gallskrika. Upp i min famn och det blev tyst. Gick så en stund, med tösen i famnen och puffade vagnen med den andra. Efter ett tag kånkandes på dottern lade jag ner henne i vagnen igen i hopp om att hon ville somna och spelade även hennes vaggsång på telefonen. Hon nöjde sig med två lyssningar sedan tröttnade hon och började sparka i vagnen. Bara att sätta henne upp igen. Hon blev nöjd. Detta varade inte länge utan jag såg hur trist hon tyckte det var, att bara sitta där och titta, för leka kunde man inte göra för vantarna skulle vara på. Jag fick börja sjunga en massa sånger som jag vet hon tycker om, hjälpte föga. Gallskrik och krokodiltårarna kom tillslut. Bara att lyfta upp henne och bara henne i famnen resten av vägen hem. Pust, vilken promenadpers! Aldrig har det varit så skönt att komma hem efter en promenad.