Tina Bakken Edbäck

Det här med att vara förkyld är inte riktigt min grej. När klockan ringer på morgonen är man torr som fnöske i munnen för man legat och gapat efter luft hela natten då näsborrarna är helt igentäppta. Nu vet jag att maken protesterar mot detta att jag aldrig annars andas genom munnen när jag sover, för det gör jag, kan slänga dit lite dreggel också, men jag kan i allfall varva med lite näsanding om jag vill. Nu är det totalt stopp. Sedan har snoret naturligtvis runnit under natten och skapat snorkråkevägg, så man ser riktigt fräsh ut när man vaknar. En riktig toppenpingla. Tur maken går upp efter mig. Sedan när man väl kommit upp ur sängen och tvättat bort alla snortecken, så startar nysningarna så den eviga morgonsnytningen sätter igång. Jisses, hur mkt snor finns det i en människa egentligen och hur mkt kan man nysa på en och samma gång. Som pricken över i:et startar hostningen, man rosslar igång liksom och härligt slem kommer upp som man måste spotta ut. Jag riktigt njuter av denna start på morgonen....


Selmarapport: Hon mår nu fin fint, har fått igång aptiten och skuttar på igen. Vi slapp ett vetrinärbesök denna gång.