Tina Bakken Edbäck

16 dagar kvar till tänkt nedkomst, nu är det verkligen nedräkning. Har blivit mer nojigt nu än i början av graviditeten av att det kan vara ngt fel. Man är van med att känna rörelser i magen och när man inte gör det blir man orolig och får ge magen en extra puff för att få MiniMe att röra sig, fånigt ja jag vet. Hur kom det sig att det blev så här? Jo, för några veckor sedan berättade en person om en gammal klasskompis till mig som var fullt gången och dennes bebisen dog i magen och detta upptäcktes vid en rutinkontroll. Så obehagligt, inte det man vill höra. Egentligen borde man ju vara mer orolig i början då allt är nytt  och risker för komplikationer större men då är det mer overkligt anser jag, att det ska komma ett liv til världen. Nu när man har en redig mage och har så kort tid kvar, skulle jag bli helt knäckt om det hände ngt. Försöker att inte vara orolig, det har jag inte varit innan berättelsen jag fick,  men ibland flyr tankarna iväg och hormonerna sätter en på spratt och man börjar böla, tur man har maken som är klok och förståndig.

 

Jag har haft tur med min graviditet, än så länge. Inga krämpor av ngt slag än. Skönt att slippa illamåendet, avsky från ex kaffe (som jag inte skulle klara mig utan på morgonen), cravings, foglossning och uppsvällda fötter och händer. Det enda jag haft, om det nu är en krämpa, var en trög mage i början av graviditeten, som man fick bota med katrinplommonjuice. Jag sover fortfarande som en prinsessa på natten, med lite extra hjälp av ngn kudde men inget som stör nattsömnen. Går sällan upp på nätterna och kissar, jag vänder mig om och somnar om istället precis som jag brukade göra innan jag blev gravid. Det, som känns lite nu är ju att magen har blivit lite ivägen exempelvis när man ska börja sig ner och plocka upp ngt, oftast får jag ta mig ner på alla fyra och krypa runt istället annars trycker det så mkt på magen. Man kan inte heller sitta som en hösäck längre, rak i ryggen är bäst som en fura, speciellt när man äter och där har man fått minska på protionerna  för att klara av att få i sig maten. Så nu blir det mindre men oftare. Frukosten är fortfarande den absolut bästa måltiden.

 

Jag tränar fortfarande på gym två gånger i veckan och sedan tar jag mig en skogspromenad med kantarellplockning en gång i veckan. Sedan är det jobb med grödor, trädgård och städning som blir min motion. Vissa anser att jag borde tagga ner och lugna ner mig, vila mer men så länge jag klarar av att träna tänker jag göra det. Tror att det är bättre att stärka och förbereda kroppen inför förlossning med träning av olika form än enbart vila och soffliggande. Jag skulle nog inte bli så trevlig då heller, om jag inte fick röra på mig vill säga.

 

Nu när jag är gravid har jag aldrig haft så mkt människor som undrar hur jag mår jämt och ständigt. Kan bli lite tjatigt ibland faktiskt. Syns det inte att jag mår bra? Måste man fråga då?  En annan sak med att ha en växande mage är att man får väldigt mkt blickar på sig, framförallt när jag är och tränar. Har aldrig varit någon fotomodell som folk spanat in men nu jädrans glor alla. Det kan ju inte vara onormalt att se en gravid kvinna men jag tar tillfället i akt och lapar i mig uppmärksamheten och blickarna, once in a lifetime.

 

Slutligen, för att fortsätta på detta med magen som växer, tycker jag inte det är okej att folk tar på den utan att fråga om lov. Det är inte allmän egendom och jag gillar det inte. Maken får natuligtvis ta hur mkt han vill på magen, tro inget annat  men alla andra. Nu har jag inte sagt något, utan bitit ihop. Vet inte riktigt hur jag ska säga ifrån på en trevligt sätt, att jag inte vill ha klapp på magen och att man ska känna om det sparkar. Får nog ta och bli mer bestämd....