Tina Bakken Edbäck

Hej!

YES! Jag gjorde det, fullföljde sista grenen och klassikern är min. Imponerad och stolt över mig själv. Detta har gett mersmak och är sugen på att göra en till, kanske inte till makens stora jubel då han fått vara servicepersonal varvat med pappa, men jag startar med Öppet spår så får vi se vad som händer sedan. Vissa grenar var ju roligare än andra. Det är svårt att säga vilken gren som var tröttsammast, men jag var helt klart mest slut på Öppet Spår innan Evertsberg, då var det som om jag var i en annan värld. Samma trötthetskänsla har inte upplevets de andra loppet. Mest ont gjorde Lidingöloppet. Mina 75 kg var tunga att bära och sista milen kändes varje löpsteg, tur man lärt sig bita ihop och fokusera bort smärtan. Långtråkigast var Vätternrundan, så lång tid, men trevlig cykeltur (om man bortser från den regninga nattkörningen). Lättast var helt klart Vansbrosimningen. Topplistan på en svensk klassiker ser ut som följande:
1. Lidingöloppet
2. Öppet Spår
3. Vätternrundan
4. Vansbrosimningen

Och nu till själva Lidingöloppet, den sista grenen innan själva klassikern var avklarad. Åkte ner redan på fredag efter lunch, ville vara ute i god tid och hämta nummerlappen. Det var jag, Åby-Malin och maken. Maken var med som chaufför, servicepersonal, supporter och fotograf, många uppgifter men alla lika viktiga. Färden till Stockholm gick bra, köerna började när vi kom till storstaden. Vi råkade ju komma lite i själva rusningstrafiken så vi får skylla oss själva. När vi väl kommit till bron över till Lidingö släppte trafiken och vi körde utan några som helst problem fram till Lidnigövallen där vi skulle hämta ut nummerlapparna.

          

          

När nummerlapparna var hämtade kikade vi lite i mässtältet, men ingen shopping. Vi kikade på tröjor med En svensk klassiker på men vågade inte ta ut segern i förskott, det fick bli ett köp efter avklarat lopp. Sedan styrdes kosan mot Solna där storebror med sambo bor, för övernattning. Resan tog lite längre tid än beräknat från Lidingö, förbaskade vägarbeten som gör gps'en förvirrad, och oss också. Men vi kom fram till slut. I Solna bjöds det på lasange till middag med kladdkaka som efterrätt, supergott och bra laddning inför mitt lopp. Kvällen avslutades med lite spel, jag vann inte.... surt!

Sov gott men drömde att jag avbröt loppet, kände skam när jag vaknade innan jag insåg att jag faktiskt inte hade startat än. Magnifik frukost, gröt, juice, mackor, ägg och kaffe, rena hotellet och snäll bror och sambo som vill göra uppladdningen total. Tack för det! Maken beslöt att vi skulle ta bilen till Lidingö, trots varningar om detta, men vi startade tidigt för att ha tid på oss. 10:05 satt vi i bilen och var på väg. 10:35 var vi framme och hade parkerat bilen, nu var det bara att vänta, starten var ju inte förrän 13:30. Nu kanske ni tycker att vi var ute i ruskigt god tid och ja det var vi, men hellre vänta på plats än att sitta i en lägenhet och vara nervös och sedan kanske fastna i bilkö och få panik att man inte ska hinna. Vi vilade gott på en konstgräsplan vid Lidigövallen.

         

När vi laddat och vilat, sprungit på toaletten var det dags att lämna in väskorna för att sedan bege sog mot starten.

         

MKt folk vallfärdades till Koltorp där starten skulle gå av stapeln. Vi hiyyade en liten plätt att sitta på intill skogsbrynet, där den sista uppladdningen skedde (och så hade vi nära till skogen och nervöskissningen, för köerna till bajamajorna var sjukt långa.).

         

        

20 miuter innan start begav jag mig till min startfålla, väldigt nervös. Oroade mig hur det skulle gå. Försökte hålla humöret uppe.

        

Efter friskis och svettis uppvärmning gick startskottet, off we go....

        

        

Första milen gick hyfsat bra, inte speciellt mkt uppför, alldeles lagom. Men om man ser till bilderna ser jag hyfsat sliten ut.

        

Den andra milen kändes också bra, förutom att jag började få ont i högre ljumske. Knäna höll bra och jag kunde släppa på i nerförsbackarna. TYngre började det gå uppför, lutade mkt gick jag nu, lättare uppföslut gick det att springa. Folk runt omkring började få ont, det syntes. Men jag var trött när maken stötte på mig efter två mil, tänk jag har ju inte sprungit längre än 12,5 km före detta...

        

Nu väntade den sista milen och de värsta uppförsbackarna, Abborrebacken och Karins backe. Det var lite brant och väldigt få personer sprang uppför, innan man nådde toppen på Abborrebacken, stod det folk i ett torn och hejade på, jag valde att gå uppför men i ganska rask takt om jag får säga det själv. Sprang mellan uppförsbackarna, varje steg kändes nu, så något wowtempo var det inte men jag joggade. Karins backe gick jag också uppför men sedan var det inte långt kvar, kändes som jag fick nya krafter och kunde springa på lite mer. Nu gick ganska många runt omkring mig, folk var slitna. Det gjorde ont och jag kände att krampkänningarna i vaderna var på väg. Spurtade in i mål, överlycklig att jag tagit mig runt de tre milen. Var nästan lite gråtfärdig. Tden blev 3:44, och detta resulterade i 2299:e plats i K30. Trots smärtan efteråt kände jag mersmak av att få springa dessa tre mil igen, allt för att prestera en bättre tid, visa att jag visst kan.

        

Summa sumering: Glad och överlycklig. Mitt mål att göra En Svensk Klassiker kan bockas av nu....

Puss och kram på er alla