Tina Bakken Edbäck

Hej!

Idag har jag gjort det, det jag pratat om ett antal gånger, jag har cyklat till och från jobbet. Riktigt stolt över mig själv att jag klarade det. Höll faktiskt på att ge upp på vägen hem. Jag ska berätta hur resan gick..

Hade funderat över min starttid länge i morse, och kommit fram till att 06:30 skulle fungera alldeles utmärkt. Då skulle jag hinna till min första lektion som startar tio. Tröttheten när väckarklockan ringde tog över och starttiden blev flyttad en halvtimme, kalkylerade att jag skulle hinna ändå. Resan gick kanoners till Säter, har ju cyklat den vändan några gånger. Men väl i Säter stötte jag på problem, jag åkte fel. Jag hade glömt var jag skulle korsa vägen (hade studerat kartan med maken igår), när jag insåg att jag måste ha åkt fel ringde jag maken. Han talade lungt och sansat om för mig var jag skulle korsa vägen, muttrande tackade jag för hjälpen (otacksamma jag..) och körde iväg. Sedan kom problem nummer två - vilken väg? Jag började på en väg som slutade i tomma intet, bara att vända. Började på en annan som ledde mig tillbaka mot borlänge och dit ville jag ju inte än, vände och körde tillbaka. Ringde maken. Nu var jag sur,  men han är så lungn och vet hur man ska handskas med mig i sådana här situationer, även denna gång lotsade han mig rätt. Jag förbarmade mig över att jag inte tagit med en karta, så jag kunde lösa problemen själv. Vägen in till Hedemora var fantastisk vacker, njtuningsfullt att cykla. Mellan Hedemora och Avesta var det backigt, både riktigt riktigt uppför och redigt nerför. Som mest kom jag upp i 50km/h, iiiiiihhhhhhhhh.... Fram kom jag och i tid till lektionen (som tur var).

Blev väldigt trött och hungrig efter cykelturen. Hungern gick att bota men inte tröttheten, hade ju inte tid att gå och lägga mig och vila. Kaffe fick bli lösningen men det hjälpte föga....

När det var dags att cykla hem igen var jag verkligen inte taggad, trött som jag var. Mellisätning innan avfärd och sedan insåg jag att jag endast hade någta få nötter som reskost. Tänkte positivt och räknade med att det skulle räck, jag hade ju vatten. Oj vad roligt det var med upp och nerkörningen, tänk bara vad jag jublade när jag cyklade uppför backen som jag på vägen till jobbet uppmätte 50km/h. Jag var ju trött redan när jag startade. Mina få nötter intogs alldeles efter Hedemora, jag var dödslut och blodsockret hade sjunkit rejält. Innan jag kom in till Säter trodde ag att jag skulle svimma av trötthet. Jag var hungrig, huvudet värkte, knäna värkte och jag var trött. Önskade att jag hade en sådan där supergelé som jag hade den sista milen på Öppet spår.Jag var nära att ringa till maken så att han fick hämta mig. Men när Säter passerat visste jag ju exakt hur långt det var kvar, bet ihop, kanske inte så snabbcyklande som jag önskat, och cyklade in på gården tillslut påhejandes av maken. Snabbt kom han med banan och kiwi för att rädda mig trötta kropp. Det är kärlek det...

YES vad skönt att jag klarade det, 14 mil blev det. Nu har jag faktiskt känt på hur det är att åka halva sträckan av vätternrundan. Måste verkligen ta mig en funderare över min färdkost då. Hungrig vill jag ju inte vara, men hur får man med sig allt på en racercykel egentligen. Har en sadelväska men där är det reperationsgrer, får inte plats med bars osv. Tips gärna på detta...

Nu är jag trött men nöjd. Somnar nog tidigt ikväll...

Puss och kram på er alla