Min väg runt Vättern
Hej!
Så här dagen efter Vätternrundan är det dags för en summering av loppet. Igår när jag kom hem var jag för trött i knoppen och i kroppen för att orka skriva detta viktiga och utförliga inlägg. Så here it comes....
Pappa kom i god tid före avfärd, han var nämligen vår chaufför, den enda som ville ställa upp. Eller den enda vet jag förvisso inte, han anmälde sig tidigt så ingen annan fick chansen men jag har inte hört någon böna och be att få köra bil till och från Motala.... Jag bjöd på middag så att vi skulle orka färdas. Det är nu ett litet problem, eller vad man nu vill kalla det, uppstår. Jag inser att jag inte monterat lyset på cykeln och ber maken gå ut och göra detta, 30 min innan planerad avfärd. Lydig som han är gör han som jag säger. När jag kommer ut har han moterat baklyset på ett ställe som inte var bra, för min sadelväska skule inte gå att ha då. Lite grinigt rycker han bort lyset och försöker hitta ngt annat ställe att sätta lyset på, då går lyset sönder.... Eller snarare fästet till lyset. En muttrande kommentar var att hur kunde jag komma på detta nu och att jag inte monterat lyset tidigare. Bra tänkt av honom men lyshistorien hade jag inte haft en tanke på, har ju haft större bekymmer att tänka på, som maten.... Då inser jag att jag glömt reflexer. Mer hyllningar! En smärre panik växer i magen, hur kan man glömma... Pappa och jag åker och hämtar Åby-Malin och sedan gör vi ett stopp på Biltema för att inhandla reflex, baklyse och ringklocka (för det skulle man visst också ha...). Äntligen på väg till MOtala, 35 minuter försenade.
Sov lite i bilen men det var svårt, var lite nervös och hade svårt att koppla av. Framme i Motala fick vi leta lite efter parkering men hittade en tillslut. Medans jag och Åby-Malin gick och hämtade nummerlappar mekade Pappa med cykel, lite lyse och reflexer samt en ringklocka skulle ju monteras på....
En timme innan start anlände vi till starten, nervösa och spända båda två inför det kommande äventyret. Då kom vi på att mitt framdäck behövdes pumpas lite. Pumpandet resluterade i att vi pös ut all luft ur däcket istället, shit! Nu fick jag lite panik. Men en snäll man visade oss vägen, vi hade glömt att skruva upp den andra ventilen, aha en sådan enkel grej, andra ventilen... Pumpade däcket och blev glad igen....
Alldeles innan start var jag gööör nervös. Fick en redig tävlingsmage, alla som tävlat av ngt slag vet vad jag talar om.... När startskottet gick för min startgrupp kändes det lite pampigt och stort. Cyklade lite nervöst iväg. Åby-Malin startade 2 minuter efter mig och kom ikapp mig efter 20 minuter. Lite läskigt att cykla i mörkret, trots lampor. Hade inte sett en spricka i vägen om det kommit ngn. Efter en dryg timme började regnet att falla, kul! Jag och Åby-Malin höll sällskap i 2 timmar sedan fick hon något krut i benen som inte jag hade och såg henne inte igen förrän jag gick i mål. Nu var det jag mot klockan eller kanske jag mot mig själv....
Cyklade lite i klunga i början, fram till första stopp som var vid Hästholmen. Där intog jag blåbärssoppa, kaffe och bulle. Allt för att inte bli sömntrött, i med koffein bara... Allt kändes bra hit, trots regnet, det var inte störtregen men så pass att man hann bli blöt. Inget regnställ, härda var det bara att göra. Regnet slutade ju tillslut...
In i Gränna och köra racercykel på kullersten var en upplevelse. Var man trött vaknade man till liv, ruskade rejält. Nu hade det börjat blivit ljust ute, skönt det. Mer kaffe intogs, banan, blåbärsoppa och saltgurka. Nu hade jag cyklat 80 km, lite kvar alltså....
På vägen till Jönköping blev det soluppgång och fågelkvitter. En härlig morgon på cykeln. Var pigg och kände mig inte trött. Jag cyklade i min ensamhet och kikade lite på naturen och lyssnade på fåglarna. 06:00 anlände jag till Jönköping och där vankades det grötfrukost. Aldrig har gröt smakat så gott.... Lite kaffe blev det också. Började känna av mitt högra knä ganska rejält nu, det började redan efter fem mil men nu var smärtan lite mer. Smörjde in det med linement i hopp om att värmen skulle göra gott. Konstigt detta med knät, tydde det onda på en otränad kropp eller vad? Valde att tro på vad och bet ihop, smärta härdar....
Mellan Jönköping och Fagerhult gick det både upp och ner, mest upp tyckte jag. Nu menar jag inte mitt humör utan vägbanan och dess backar. Man skulle ju kunna tro och önska att cyklar man 30 mil ska mestadels av vägen vara rak och välbehaglig, men icke. In med mkt backar, det gillas...
Stationen i Fagerhult minns jag inte så mkt av, var nog bara glad att få komma dit. Nu hade jag cyklat 140 km, snart skulle det vända och avståndet till målet i Motala bara krympa. Nästa Hjo....
På vägen till Hjo började man mer än någonsin bli omkörd av alla dessa proffsiga klungkörare, snabbt som ögat kör dom. Skriker och viftar med händerna. Studerade noga handgesterna och ropen , och började smått förstå koderna. Men när Tina skulle svänga höger eller vänster sträckte jag som man gör när man cyklar vanliga fall, ut med höger arm sväng höger, ut med vänster arm sväng vänster. Detta fungerade det med.... Konstigt egentligen att man trots så många deltagare cyklar ensam, ibland var det inte någon i närheten, som om man vore ensam att cykla runt Vättern...
I Hjo var det dags för lagad mat, lasagne. Många hade varnat mig att alla matstopp tar hur lång tid som helst, köer i oändlighet. Men icke, maten fick jag snabbt och lika snabbt gick den att äta. Lika bra att göra depåstopperna så korta som möjligt för att inte låta tröttheten ta över, inte komma ner i för låga varv så man blev trögstartad. 178 km var nu körda och jag kände hur Motala kom närmare. Till Karlsborg....
Härligt när det börjar bli mer dag så folk är ute på gatorna och hejar, aldrig fel att få några glädjerop efter färden. Cyklingen till Karlsborg gick bra, vädret började bli riktigt varmt och solen strålade. Hade fått Sms av kära kollegan att de stod i Boviken, stationen efter denna och väntade. Gjorde ett superkort stopp, tog av mig underställströjan och cyklade vidare.
I Boviken var det kul att stöta på bekanta. Egen personlig depå, vilken service. Glad att se sådana som jag håller av och detta gav mig ny energi. Nu hade jag färdats 232 km, inte långt kvar nu. Kära kollegan tröstade mig med att det blir lite mer uppför nu men sista milen är lite bättre, eller inte....
Vägen till Hammarsundet var magnefik, vilket ursikt. Det gällde att inte kika för mkt ner över broarna, då hade man väl trillat av cykeln. Lite uppför var det ju också, har lärt mig att älska uppförsbackar av alla slag.....
Efter Hammarsundet körde man över en krön (kändes det som ) och nu började färden till Motala på riktigt, nu var det inte långt kvar. Struntade att stanna vid sista depån, hade vatten och sportdyck i flaskorna och bars och gelé i fickorna. Så snabbt igenom Medevi och nu var det 21 km kvar. Lite mera uppförsbackar så här på slutet, bra när man är som mest sliten, men jag gick inte uppför som så många andra gjorde...
Sista milen var seg, trodde aldrig jag skulle komma i mål. Väldigt fin miljö men nu hade jag inte tid att njuta, nu ville jag komma fram. Och fram kom jag tillslut, 14 h och 50 min efter det jag lämat Motala första gången. Pappsen grattade med en ros vid målgång och Åby-Malin grattade också, hon hade kommit i mål för länge sedan, 11,5 timme tog det, imponerade.... Skönt att vara i mål och att jag klarade det, fick även se dagens brudpar säga ja till varandra på en storbildskärm. Vilken målgång!
Tusen tack till Pappsen som skjutsade, vi var ju inte direkt några snackisar i bilen dit och hem, vi sov mest. Massor av kramar till dig.
Tack kära kollegan eller nu får jag nog säga kära chefen med sambos som hejade och stöttade. Kram till er med!
Men nu... Puss och kram på er alla
Så här dagen efter Vätternrundan är det dags för en summering av loppet. Igår när jag kom hem var jag för trött i knoppen och i kroppen för att orka skriva detta viktiga och utförliga inlägg. Så here it comes....
Pappa kom i god tid före avfärd, han var nämligen vår chaufför, den enda som ville ställa upp. Eller den enda vet jag förvisso inte, han anmälde sig tidigt så ingen annan fick chansen men jag har inte hört någon böna och be att få köra bil till och från Motala.... Jag bjöd på middag så att vi skulle orka färdas. Det är nu ett litet problem, eller vad man nu vill kalla det, uppstår. Jag inser att jag inte monterat lyset på cykeln och ber maken gå ut och göra detta, 30 min innan planerad avfärd. Lydig som han är gör han som jag säger. När jag kommer ut har han moterat baklyset på ett ställe som inte var bra, för min sadelväska skule inte gå att ha då. Lite grinigt rycker han bort lyset och försöker hitta ngt annat ställe att sätta lyset på, då går lyset sönder.... Eller snarare fästet till lyset. En muttrande kommentar var att hur kunde jag komma på detta nu och att jag inte monterat lyset tidigare. Bra tänkt av honom men lyshistorien hade jag inte haft en tanke på, har ju haft större bekymmer att tänka på, som maten.... Då inser jag att jag glömt reflexer. Mer hyllningar! En smärre panik växer i magen, hur kan man glömma... Pappa och jag åker och hämtar Åby-Malin och sedan gör vi ett stopp på Biltema för att inhandla reflex, baklyse och ringklocka (för det skulle man visst också ha...). Äntligen på väg till MOtala, 35 minuter försenade.
Sov lite i bilen men det var svårt, var lite nervös och hade svårt att koppla av. Framme i Motala fick vi leta lite efter parkering men hittade en tillslut. Medans jag och Åby-Malin gick och hämtade nummerlappar mekade Pappa med cykel, lite lyse och reflexer samt en ringklocka skulle ju monteras på....
En timme innan start anlände vi till starten, nervösa och spända båda två inför det kommande äventyret. Då kom vi på att mitt framdäck behövdes pumpas lite. Pumpandet resluterade i att vi pös ut all luft ur däcket istället, shit! Nu fick jag lite panik. Men en snäll man visade oss vägen, vi hade glömt att skruva upp den andra ventilen, aha en sådan enkel grej, andra ventilen... Pumpade däcket och blev glad igen....
Alldeles innan start var jag gööör nervös. Fick en redig tävlingsmage, alla som tävlat av ngt slag vet vad jag talar om.... När startskottet gick för min startgrupp kändes det lite pampigt och stort. Cyklade lite nervöst iväg. Åby-Malin startade 2 minuter efter mig och kom ikapp mig efter 20 minuter. Lite läskigt att cykla i mörkret, trots lampor. Hade inte sett en spricka i vägen om det kommit ngn. Efter en dryg timme började regnet att falla, kul! Jag och Åby-Malin höll sällskap i 2 timmar sedan fick hon något krut i benen som inte jag hade och såg henne inte igen förrän jag gick i mål. Nu var det jag mot klockan eller kanske jag mot mig själv....
Cyklade lite i klunga i början, fram till första stopp som var vid Hästholmen. Där intog jag blåbärssoppa, kaffe och bulle. Allt för att inte bli sömntrött, i med koffein bara... Allt kändes bra hit, trots regnet, det var inte störtregen men så pass att man hann bli blöt. Inget regnställ, härda var det bara att göra. Regnet slutade ju tillslut...
In i Gränna och köra racercykel på kullersten var en upplevelse. Var man trött vaknade man till liv, ruskade rejält. Nu hade det börjat blivit ljust ute, skönt det. Mer kaffe intogs, banan, blåbärsoppa och saltgurka. Nu hade jag cyklat 80 km, lite kvar alltså....
På vägen till Jönköping blev det soluppgång och fågelkvitter. En härlig morgon på cykeln. Var pigg och kände mig inte trött. Jag cyklade i min ensamhet och kikade lite på naturen och lyssnade på fåglarna. 06:00 anlände jag till Jönköping och där vankades det grötfrukost. Aldrig har gröt smakat så gott.... Lite kaffe blev det också. Började känna av mitt högra knä ganska rejält nu, det började redan efter fem mil men nu var smärtan lite mer. Smörjde in det med linement i hopp om att värmen skulle göra gott. Konstigt detta med knät, tydde det onda på en otränad kropp eller vad? Valde att tro på vad och bet ihop, smärta härdar....
Mellan Jönköping och Fagerhult gick det både upp och ner, mest upp tyckte jag. Nu menar jag inte mitt humör utan vägbanan och dess backar. Man skulle ju kunna tro och önska att cyklar man 30 mil ska mestadels av vägen vara rak och välbehaglig, men icke. In med mkt backar, det gillas...
Stationen i Fagerhult minns jag inte så mkt av, var nog bara glad att få komma dit. Nu hade jag cyklat 140 km, snart skulle det vända och avståndet till målet i Motala bara krympa. Nästa Hjo....
På vägen till Hjo började man mer än någonsin bli omkörd av alla dessa proffsiga klungkörare, snabbt som ögat kör dom. Skriker och viftar med händerna. Studerade noga handgesterna och ropen , och började smått förstå koderna. Men när Tina skulle svänga höger eller vänster sträckte jag som man gör när man cyklar vanliga fall, ut med höger arm sväng höger, ut med vänster arm sväng vänster. Detta fungerade det med.... Konstigt egentligen att man trots så många deltagare cyklar ensam, ibland var det inte någon i närheten, som om man vore ensam att cykla runt Vättern...
I Hjo var det dags för lagad mat, lasagne. Många hade varnat mig att alla matstopp tar hur lång tid som helst, köer i oändlighet. Men icke, maten fick jag snabbt och lika snabbt gick den att äta. Lika bra att göra depåstopperna så korta som möjligt för att inte låta tröttheten ta över, inte komma ner i för låga varv så man blev trögstartad. 178 km var nu körda och jag kände hur Motala kom närmare. Till Karlsborg....
Härligt när det börjar bli mer dag så folk är ute på gatorna och hejar, aldrig fel att få några glädjerop efter färden. Cyklingen till Karlsborg gick bra, vädret började bli riktigt varmt och solen strålade. Hade fått Sms av kära kollegan att de stod i Boviken, stationen efter denna och väntade. Gjorde ett superkort stopp, tog av mig underställströjan och cyklade vidare.
I Boviken var det kul att stöta på bekanta. Egen personlig depå, vilken service. Glad att se sådana som jag håller av och detta gav mig ny energi. Nu hade jag färdats 232 km, inte långt kvar nu. Kära kollegan tröstade mig med att det blir lite mer uppför nu men sista milen är lite bättre, eller inte....
Vägen till Hammarsundet var magnefik, vilket ursikt. Det gällde att inte kika för mkt ner över broarna, då hade man väl trillat av cykeln. Lite uppför var det ju också, har lärt mig att älska uppförsbackar av alla slag.....
Efter Hammarsundet körde man över en krön (kändes det som ) och nu började färden till Motala på riktigt, nu var det inte långt kvar. Struntade att stanna vid sista depån, hade vatten och sportdyck i flaskorna och bars och gelé i fickorna. Så snabbt igenom Medevi och nu var det 21 km kvar. Lite mera uppförsbackar så här på slutet, bra när man är som mest sliten, men jag gick inte uppför som så många andra gjorde...
Sista milen var seg, trodde aldrig jag skulle komma i mål. Väldigt fin miljö men nu hade jag inte tid att njuta, nu ville jag komma fram. Och fram kom jag tillslut, 14 h och 50 min efter det jag lämat Motala första gången. Pappsen grattade med en ros vid målgång och Åby-Malin grattade också, hon hade kommit i mål för länge sedan, 11,5 timme tog det, imponerade.... Skönt att vara i mål och att jag klarade det, fick även se dagens brudpar säga ja till varandra på en storbildskärm. Vilken målgång!
Tusen tack till Pappsen som skjutsade, vi var ju inte direkt några snackisar i bilen dit och hem, vi sov mest. Massor av kramar till dig.
Tack kära kollegan eller nu får jag nog säga kära chefen med sambos som hejade och stöttade. Kram till er med!
Men nu... Puss och kram på er alla
Kommentarer
Trackback
