Tina Bakken Edbäck

Hej!

Nu är det gjort! Längdskidpremiären är avklarad. Jag startade genom att ringa min far för vallningstips, han befann sig 17 mil bort och försökte lotsa mig genom vallornas mysterium. Blå valla skulle det vara. Jag rotade i svärmors vallaförvaring, vilket är tre små platspåsar med ett enda virrvarr av vallor från olika århundraden. Hittade en blå valla med -1/-7, den funkar nog tänkte jag, det är ju -8 ute. Jag smetade på vallan likt en erfaren vallexpert med skidorna liggandes mellan två kökstolar. Nu var jag redo för spåret.

Väl framme vid Bergebo parkerade jag bilen, snörade på mig mina nya pjäxor, tog stavar och skidor och gick mot spåret. Hade studerat vilket spår jag skulle ta, 2,5km. Bättre att börja med en kortare sträcka och åka flera varv, om det går bra. Första problemet blev att knäppa fast pjäxorna på skidorna, fick krångla lite innan jag kom på hur man skulle göra. Sedan bar det iväg, oheeej... Shit vilket taskig balans jag fick plötsligt. Testade glidet - bra. Testade fästet - mindre bra, närmare bestämt inte ett dugg med fäste. Hur kunde jag valla så fel?! Men det var bara att gilla läget. Gled fram i spåret likt Gunde Svan, eller kanske inte... Jag slet när det blev lite uppför och någon teknik i stakningen eller paralellåkningen ( eller vad det nu heter) var det inte tal om. När jag åkt ett tag och ett antal människor stakat förbi mig, insåg jag att jag kommit in på fel spår. Hur kunde detta hända, jag som var så uppmärksam att följa de röda markeringarna, eller var jag... när slutade dom egentligen... Jag måste ha koncentrerat mig så förbaskat på skidåkningen att jag glömt kolla vad jag var. Kom till en skylt och insåg att jag var inne på ett spår som var 7 km. Fick lov att fråga en äldre herre om det stämde, och ja det gjorde det. Men han lugnade mig att det bara gick rakt fram och sedan vände, man kunde inte åka fel. Följ bara spåret.. Följ bara spåret, tänkte jag. Det var ju precis det jag gjorde när jag trodde att jag begett mig ut på 2,5 km. Ja, ja, det var bara att fortsätta. Redan lite trött i armarna för jag fått slita i uppförsåkningen, hur ska det gå i 9 mil. Det får bli en senare eftertanke.

När jag nästan var i mål, då händer det, det jag klarat mig från i 6,5 km. Jag ramlade. Och då inte i en klurig nerförsbacke, utan när det lutade uppför. Hur lyckas man med det... Sedan kom jag inte upp. Det är inte sant, är det enda som går i mitt huvud. Uppförslutning, ramlar, kommer inte upp... Tillslut får jag kontroll på kroppen och reser mig upp likt en nyfödd kalv. Som alltid kollar man snabbt runt omkring sig för att se hur många som skådat denna teater. Ingen! Phu!

Jag kom i mål. Är stolt över mig själv. Imorgon blir det en ny tur....

Puss ock kram på er alla